Emil Gustavsson aktualiserades nyligen genom artiklar i Hemmets Vän, och Joel Halldorf har forskat grundligt och skrivit en diger avhandling om honom. Tillåt mig att återge ett stycke ur Emil Gustavssons bok:
JAG FANN HONOM EJ I VÅR TIDS KÄNSLOLÖSA
FULLKOMLIGHET OCH YRANDE ”HALLELUJA FRÖJD”.
Det finns ingenting i himmelen och ingenting på jorden, som kan ersätta Jesus. Med vemod och sorg har jag stundom lämnat glada kristnas andelösa glädjestunder. Till och med då sång och musik kunnat skaka rutan i fönsterkarmen, har glädjen icke rört själens djupare känsla till Guds lov. Ty varje to,n flög bort med ett glatt skämt: Han är icke där. Och där han icke är, sjunger man icke bort saknaden av hans närvaro, än mindre skämtar man bort den.
Utan brugummens närvaro bliver bröllopsglädjen bara – en farlig lek. Den glädje, som endast berör sinnet, kan obemärkt väcka lustar och lidelser till liv, vilkas fröjder bliva förskräckliga. Då Guds änglar draga sig tillbaka, dansar djävulen efter den kristna sångens takt. Vad vi därför under sådana omständigheter borde göra, vore att sluta sången och bekänna de synder, som skymma bort Herrens ansikte.
Mörka tavlor! Mörka tavlor! Ingen ljusglimt av den Älskades närvaro! ”Varför målar du allt i svart?” - ”Jo, därför att jag med bästa vilja icke kan se Herren uti mycket av våra dagars andlighet.” - ”Ja, du har inte sett en skymt av full frälsning. Kom och se, kom, känn och förnim den härliga frälsningens kraft! Om någonsin måste himmelen där på ett förnimbart sätt omgiva din varelse.”
Tyvärr icke alltid. I några enskilda fall är denna ”härliga frälsning” lika tom som en död altartjänst. Man måste känna, att det bara är ett skryt. Den storslagna bekännelsen flög som agnar för hjärtats pösande sjålvförgudning. Och när det andelösa ordflödet gör sitt sista tonfall, känns det, att där finns ingen man bakom ordet. Eller skola vi om och om igen kunna sjunga och tala om ”en så härlig frälsning” med torra ögon? Kan en levande bekännelse vara stelfrusen, innan den hunnit över heliga läppar! Varför måste vi hava storordiga bekännare ibland oss, som aldrig kunna låta oss känna, att de talat sant?
Långt ifrån att låta mig behärskas av kritiksjuka och parti, har jag, enligt min mening, fördomsfritt gjort denna lilla rundresa genom en del av våra dagars andlighet. Och som en resande, vilken summerar ihop detaljerna i en slutsumma för att uttala ett allmänt omdöme, så har jag uttalat det totalintryck, som min själ fått av en efter min lilla synkrets allmän överblick. Härmed har jag ej velat säga, att inga hängivna, helgade och andeuppfyllda kristna skulle finnas. Gud vare lov! Det finns många.
Men det gäller icke så mycket vad vi äro ansedda för att vara, utan fastmed vad vi i verkligheten äro. Och vad vi äro, beror på huru mycket vårt liv uppenbarar Kristus. Till vår överraskning mötte oss en vällukt av Brudgummen själv i svaga kristna, som knappt vågade tro syndernas förlåtelse; men å motsatta sidan kände vi stundom en kall och bunden ande hos personer, som trodde på ”full frälsning”. Vad är orsaken?
Låt oss under tårar bönfalla om en större uppenbarelse av Herren sjålv ibland oss! Ty JAG SÖKTE HONOM, MEN FANN HONOM ICKE.
