Var jag än vandrar och nämner namnet Frank Mangs, så känner människor till honom. Till och med i Lakeland:) Han var en sann förkunnare och evangelist. Han var en smord man som jag vill lära mig mera om. Hans relation till Herren känns så verklig och jag känner igen mig själv i många av hans böcker. Jag känner igen mönster i det som nu sker i vårt land. Jag känner igen saker och ting som hör väckelsen till. Allt är precis som på Frank Mangs tid.
Jag har haft äran att träffa människor som kände Frank Mangs. De har suttit och berättat för mig om hurudan han var. Han var den som fick hela Kvevlax att skaka. Han kom med väckelsens eld och golvet i missionshuset rasade. Det är väl en av de mest omtalade väckelserna i Finland. Är det månne en slump att min hemförsamling ligger just i Kvevlax och att jag efter 24 år utan riktigt arbete fick anställning på Frank Mangs Center i Närpes. Jag tror helt och hållet att detta är Guds vägledning.
Under de nätter jag har sovit i hans hemgård har jag fått uppenbarelser och Herren har talat till mig. Platsen är helig. Efter tio dagar i tröskhuset lämnade jag Ståbacka och då jag körde därifrån kände jag vemod inom mig. Fastän jag kört längs efter riksväg 8 hundratals gånger var detta annorlunda. Jag kände inte igen mig. Det kändes som om jag lämnade något bakom mig. Det kändes som om jag klev ur ett moln. Platsen och atmosfären vid hans hemgård i Ståbacka, Närpes betyder mycket för mig.
Fastän folk har haft sina åsikter om vad jag har gjort på denna heliga plats, så känner jag på mig att Frank Mangs ser vad som händer och att han är nöjd. Det är i alla fall vad jag tror. Jag tror inte enbart utan jag känner detta på mig. Jag tror bestämt att han fröjdas över att kristna personer och samfund samlas och tillber vår frälsare och Herre Jesus Kristus. Jag tror att han fröjdas över att vi ber för de som är sjuka i Jesu Kristi namn. Jag tror att Frank Mangs ser allt som pågår och fröjdas över detta. Jag tror att detta är hans vilja, och att detta sker vid hans hemgård betyder mycket.
Precis som Trygve Erikson skriver framstår Mangs inte som någon helgongestalt för mig utan som en levade evangelist vars förkunnelse lever. Orsaken till att jag skriver detta är inte för att jag råkar arbeta på Frank Mangs Center eller för att jag har haft mötesserier där. Jag skriver för att jag vill dela med mig av det jag har fått ut av Frank Mangs förkunnelse. Nu vill jag dela med mig några reflektioner som jag fick av min gode vän och broder Trygve Erikson, en sann Guds tjänare. Fastän ålders skillnaden mellan mig och Trygve är stor så känns det för mig som om jag skulle tala med en man i min ålder. Dock mycket visare och mer smord än mig, men vad jag vill komma till är att åldern för brödraskap och vänskap inte spelar någon roll. Jag kan enbart tacka Gud för att jag får äran att känna dessa äldre personer och ta del av det de bär med sig: GUDS ORD!
REFLEKTIONER KRING NÅGRA NYCKELORD I FRANK MANGS FÖRKUNNELSE
(sammanställd av Trygve Erikson)
Först några ord om förkunnaren Frank Mangs innan vi söker nyckelorden i hans förkunnelse. Vi har ju under tre somrar försökt att på Mangsbacken i Ståbackan beskriva hans liv och hans budskap. För min egen del tycker jag att chefredaktören och författaren Bo Strömstedt i sin memoarbok”Löpsedeln och insidan” på ett alldeles utmärkt sätt fångat Frank Mangs budskap. Så här skriver Bo Strömstedt:
”Hans sinne var plågat, han visste vad han ville säja men fick ändå kämpa sig till orden, formuleringarna, framför allt fick han kämpa sej till nåden. Varje hans predikan genom över sjuttio år har varit en kamp mot strömvirvlarna som velat dra ner honom innan han, äntligen, tagit sej över till nådens strand. Detta sitt tema kunde han, sin melodi, men varje gång improviserade han över det på ett nytt sätt, inte därför att han förberett sej illa utan därför att han, med konstnärens ambition, ville hitta ögonblickets uttryck och sanning. Under 30- och 40-talen drog hans möten jätteskaror, i Sverige, I Norge, I USA. De amerikanska storpredikanterna, som Billy Graham, blev snart strömlinjeformade dansbandsmusiker som spelade andliga Quick-step på all världens arenor. Frank Mangs var en svart bluessångare från Närpes, vare sig han predikade i Chikago eller i Solf missionshus. Hela tiden letade han efter sin ton, letade i förtvivlan och fann. Den österbottniska dialekten försvann aldrig, den fanns kvar som en ursprunglighet. Ännu i det sena 1900-talet kom den honom att i predikstolen låta som tidig New Orleans. Jag minns inte när jag första gången hörde honom, men det fanns ett rop ii hans röst som jag uppfattade.”
Så långt Bo Strömstedt som föddes just i Solf Missionshus 1929, där fadern var pastor och Frank Mangs var en kär vän till familjen. Bo Strömstedt fångar med skicklig hand en bild av Frank. Billy Graham ger också sin bild i korthet:” Frank Mangs var en av 1900-talets största Gudsmän.” Både Bo och Billy torde ha rätt när de på olika sätt försöker fånga förkunnaren, evangelisten Mangs. Någon har sagt att om Frank skulle ha fötts i den anglosaxiska värden skulle han ha rubricerats som en världsevangelist, nu blev han Nordens och till stor del också USA:s speciellt för de många emigranterna there over.
Det berättas att Frank under en av sina åtta resor till Amerika inte var nöjd med sin tolk så följande gång han reste över Atlanten stormpluggade han en engelsk ordbok och predikade på engelska, nästan felfritt sa en av hans åhörare.
Var är nyckelorden börjar ni nu fråga mej. Jag är ingen expert men några ord har jag funnit som kännetecknar honom i hans förkunnelse och som jag tycker är relevanta för de flesta förkunnare som vill nå fram med det kristna budskapet, öppna dörrarna till vår inre värld. Ofta saknas just de här nyckelorden.
Det första jag vill stanna för är ordet ATMOSFÄR. Frank var under hela sitt liv starkt beroende av atmosfären i kyrkan, i bönehuset, ja, varhelst han förkunnade. Fanns inte den rätta atmosfären kunde han ibland efter några inledande ord tystna, stiga ned från predikstolen, sätta sig vid orgeln eller pianot och spela och sjunga en stund medan de andra gudsmänskorna bad för honom.
Plötsligt var atmosfären där och han kunde fortsätta att predika. Han förklarar själv att atmosfären fanns där bedjande, hängivna kristna fanns. Det var de som skapade atmosfären och den smittade av sej på de där sökarna som satt på första eller andra hyllan i kyrkan. Det var inte jag utan de redan bedjande. hängivna mänskorna som skapade den rätta atmosfären, sa Frank. Och jag behövde den.
Hur är det med atmosfären i våra kyrkor och bönehus i dag? Jag tycker att jag mött den mera i frikyrkorna än i våra luthersk-evangeliska. Är vi inte med och skapar den atmosfär där vår inre värld kan öppna sej och ta emot Jesu budskap via förkunnarens förmedling? Hur ofta ber vi för prästen eller pastorn där han står som förkunnare av det heliga ordet? Jag tror att vi måste rannsaka oss själva i stället för att efteråt kverulera över det sagda, kritisera i stället för att meditera och ta det till oss.
Det andra nyckelordet jag ville stanna för är HÄNGIVENHET eller som Frank själv formulerade det: ATT GE SEJ HÄN! Peter Halldorf, en av Mangs beundrare när det gäller förkunnelse, anser att Frank var en av vår tids mystiker i den bemärkelsen att mystiken definieras som ”direkt erfarenhet av Gud”. Att den kristna tron alltid rymmer ett inslag av mystik ligger i sakens natur eller som Paulus i Första Timoteusbrever skriver: ”Och erkänt stor är vår religions hemlighet!” Gud är som experter uttrycker sej: ”Mysterium stricte dictum”, mysteriet i strikt bemärkelse. Att ge sej hän åt en sådan Gud var en livsnödvändighet för Mangs.
Som 95-åring uttrycker Frank det hela så här: ”Tillståndet i den inre världen kan ibland dominera på ett sådant sätt att den yttre världen blir mycket overklig” eller som han beskriver en upplevelse av Jesus som han fått vid ett tillfälle: ”Jag såg honom inte. Fast jag skulle knappast ha blivit förvånad om han visat sej som en gestalt av övernaturligt ljus. Till ljus som passat mina ögon. Så verklig var hans närvaro.” Detta är väl något av hängivenhet eller ”Att ge sej hän”. Och det var många, många som blev berörda och började i sitt liv ge sej hän åt Kristus. Berördhet kan leda till hängivenhet!
Det tredje nyckelordet står det andra Hängivenheten mycket nära. Det är ordet FÖRNIMMELSEN. Frank Mangs var något allergisk mot ordet känsla. Han berättar för Peter Halldorf den sista gången de träffar varandra: ”Att tala om känslor blir lätt missvisande. Förnimmelse är något mer, något djupare, som inte får blandas med känsla och sentimentalitet. Förnimmelsen pågår praktiskt taget konstant. Jag arbetar inte upp den. Den är något som värmer, som skänker ljus. Harmoni. Och gör Jesus till verklighet. Inte bara i rummet där jag bor, men till verklighet i mitt undermedvetna jag. Där bor Kristus. För min del vet jag inte om jag skulle orka vara kristen utan den inre förnimmelsen.” Kan man förklara ordet förnimmelse bättre än så här? Knappast!
Ett fjärde nyckelord eller skall vi kalla det en metafor är DEN INRE KÄLLAN eller NORMAL KRISTENDOM. Det kan ju låta underligt fast det är normalt. Kristendom är att få den inre källan inmonterad, genomträngd av Gud. En specifik öppning till de inre andliga kanalerna är ”andedopet som han själv upplevde på Öckerö utanför Göteborg. Mangs menade att begreppet blivit oanvändbart eftersom det gjorts till ett ”religiöst modeord”. För sitt beslut att inte predika andedopet finner han bland annat stöd hos Paulus. Han var sparsam med talet om dopet i den heliga Ande.
Mangs menade att att man gjorde upplevelsen av Andedopet till mål i sig. Man skaffade sig minnen för livet i stället för att inleda en vandring. I sina memoarer skriver Mangs så här:” I stället för att predika om dopet i den helige Ande valde jag andra toner som t.ex.Normal Kristendom, Fungerande frälsning, Behärskad av Gud, En man full av Helig Ande plus en del andra liknande toner.
Han hänvisar också här till Paulus: ”Paulus talade aldrig i första person singularis och sade ”Jag är frälst”, lika litet som han talade och sade ”Jag är andedöpt!! Frank Mangs var också återhållsam att tala om sina gudserfarenheter. I stället tog han som Jesus stoff ur verklighetens värld när han predikade. Och mer än en gång återkom han till barn- och ungdomsminen från Ståbackan. Händelser från jordbrukandet med fadern, om tjälen i jorden, om vårregnet som tog bort tjälen och det i stället blev något för själen och den inre världen att meditera över. Han kommer ihåg hur han simmade med ansiktet vänt mot himlen nere vid Ståbackabodarna, om sin mor och Mili som bad för honom och ledde honom in på den kristna vägen osv.
Det femte och sista nyckelordet jag ville stanna för är ordet LIVET eller kanske begreppet LIVETS TEOLOGI. Frank Mangs föddes in i en miljö som var genomsyrad av det pietistiska arvet, säger en av hans goda vänner Peter Halldorf. Den frikyrkliga väckelsen lade inte så stor vikt vid teologin som akademisk disciplin. Det helt avgörande var omvändelsen, pånyttfödelsen, det nya livet och helgelsen, som för Mangs var ett centralt tema i förkunnelsen. Livet med stort L. blev Frank Mangs ärende, nåden hans våglängd och det gav hans teologi en kraft som lyfte och förlöste.
Frank blev själv ställd mot väggen på Mannerheimvägen i Helsingfors, då han med professor Elis Gulin som tolk var på väg att hålla sitt kända tal för Finlands riksdag. En radioreporter hejdade honom och frågade ”Vad är ditt budskap?” Stoppa apparaten så jag får tänka, sa Frank. Han tänkte först på Paulusordet ”Det enda jag vill veta av, när jag är hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus”. Men jag frågade mej, säjer Frank; är detta mitt budskap. Det finns i min förkunnelse. men är det mitt specialbudskap? Nej.
Franks tankar gick vidare till Johannes första brev: ”Livet uppenbarades och vi har sett det och förkunnar för er livet, det eviga, som uppenbarades för oss.”
Reportern fick sätta i gång sin apparat, antagligen en Maihak som jag fått ha tålamod med många gånger i mitt radioliv. Den apparaten fanns ännu på 1950-talet.
Mangs tog till orda: Vi förkunnar för er livet, inte som en teori utan som en helig övernaturlig funktion! (Fungerande gemenskap kallade också Mangs detta.)Jag har kommit för att ni ska ha liv och liv i överflöd, säjer Jesus. Och att förkunna livet, det är inte bara att prata om livet. Det är att vara ett levande organ som förmedlar livet åt andra människor.
Är det för anspråksfullt att kalla Frank Mangs för en LIVETS TEOLOG? Jag tror det inte. Han talade inte endast om livet, han talade livet, som en bärare av en verklighet bortom orden. Hans liv innebar också mycken nöd, ångest, dvs djup erfarenhet av lidandet. Han säjer själv också då han upplevde Helsingfors under vårvintern 1944 med bombningar, ångest och sörjande mänskor. När sår möter sår då skapas en gemenskap i lidandet. Frank Mangs livserfarenheter gav en bottenklang i hans förkunnelse. Han gjorde som Jesus och försökte leva som sin försonare, dvs ömka sej över den lidande men också sökande människan.
För oss på Frank Mangs center framstår Inte han som någon slags helgongestalt utan som en levande evangelist med budskap om Livet, en evangelist som blev något av en sann ekumen i sina kontakter med olika kristna kyrkor. Lutheranskas, frikykligas av alla slag, kyrkdörrar öppnades för honom ja, t.o.m. judiska synagogor och katolska kyrkor. Många ville ha honom som sin pastor men någon sele tog han inte på sej. Han ville fritt framföra sitt kristna budskap åt alla sökande människor oberoende av den kristna trons olika dogmer. Han var den svarta bluessångaren från Ståbackan i Närpes. Väl värd att minnas.
Herre! Tack för att Frank Mangs har funnits som din budbärare med betoning på vikten av den rätta atmosfären, den inre djupa förnimmelsen, viljan att ge sej hän åt dej Herre, den inre källan och livet som han förkunnade och som bar honom genom livet.
Tack Herre! Amen
Mera information om Frank Mangs på
http://www.frankmangscenter.fi
