Nanna

Tanzanit

KOLUMN. Jag råkar höra till den delen av befolkningen som är löjligt svag för allt som glittrar och säger bling-bling i mina ögon. Särskilt om det sitter på fingrar eller öron eller omkring halsar. Men min svaghet ledde mig till att få höra en fantastisk historia om ädelstenen som är värdefullare än diamanten.

Den satt förstås på en amerikansk kvinnas finger. Svagt ljusblå, som om den var genomskinlig, med ett ljust lila skimmer – så där som när man mjukar upp bilder och de får ett romantiskt sken över sig. Jag stirrade en stund – för jag hade aldrig sett något liknande. Det var inte en hård färg som en safir har, utan stenen såg mjuk ut. Och jag tror att jag aldrig har sett en liknande färg, den hade en nästan hypnotisk effekt på mig. Så fick jag veta att det var en tanzanit. En ädelsten som bara finns i Tanzania och som är mycket begränsad – den sägs räcka bara till en generation.

I Tanzania förtäljer legenden att en grupp masajer såg hur mineral förvandlades till oemotståndliga ljusblå stenar vid ett blixtnedslag som satte eld på marken framför dem. Jag har senare lärt mig att detta mineral kallas zoisit och det har ofta ingen färg alls eller så är det brunt (den har också andra färger). Men vid upphettning förvandlas alltså detta färglösa eller bruna till en alldeles oemotståndlig blå-lila nyans. Det märkliga med tanzaniten är också att den är väldigt ömtålig och inte hård – inte som diamanten. Den tål inte heller syror. Ändå lär den vara mer eftertraktad än diamanten idag.

Jag tror att Gud kan använda vad som helst för att tala till oss och jag blev fascinerad över den andliga bilden som tar form i historien om tanzaniten. I Bibeln talas det om eld i samband med ord som offer, eller Herrens närvaro och härlighet, t.ex. på berget Sinai, och den här elden är aldrig att leka med. Vår vandring med Gud kan ibland innebära offer; av vem vi är, våra tillgångar, våra drömmar… Gud kan ibland ta oss genom eld för att kalla på vår uppmärksamhet och föra oss tillbaka till honom. På den mer positiva sidan kan han också ta oss till speciella Gudsmöten – där vi för alltid blir förvandlade av hans härlighet och majestät.

När jag hörde om tanzaniten, tänkte jag på att den som drabbats av Guds eld inte blir hård och får inte en hård yta – så som det kan hända med bröd i ugnen på för hög värme. Den som fått utsättas för Guds eld blir istället mjuk – till och med sårbar. Jag tänkte på att den som låtit sig utsättas för den här elden får ett alldeles speciellt skimmer. Ett skimmer som lockar människor och som fascinerar människor. Och är det inte häftigt att tanzaniten skapas av ett material som är brunt eller inte har någon färg alls, ofta – ett ganska tråkigt material. Hur utgångsmaterialet ser ut behöver inte ha stor betydelse för resultatet.

Ty Herren, din Gud, är en förtärande eld, en svartsjuk Gud. 5 Mos. 4:24

När du går genom eld skall du inte bli svedd, lågorna skall inte bränna dig. Jes. 43:2b