I kvicksand och glasbur

ALLMÄNT. Det här är en artikel som liknar depression med bl.a. kvicksand och som försöker komma med förslag på vad som kan göras då en vän, eller man själv, är deprimerad. Artikeln är skriven ur en mångårig erfarenhet av depression och den är en analys av den deprimerades tankebanor.

Det här är en artikel som liknar depression med bl.a. kvicksand och som försöker komma med förslag på vad som kan göras då en vän, eller man själv, är deprimerad. Artikeln är skriven ur en mångårig erfarenhet av depression och den är en analys av den deprimerades tankebanor.

Ordet depression används här i generell mening och innefattar den allmänna betydelsen av en längre tids nedstämdhet liksom klinisk depression och allt däremellan. Artikeln fokuserar på hur depression ter sig och vad man kan göra åt det, inte på vad olika former av depression är eller vad som kan orsaka dem.

-kvicksand-

Kvicksand är blöt sand som suger i sig allt som landar i den. För den som aldrig fastnat i (eller läst om) kvicksand vill jag berätta att det inte hjälper att försöka simma. Varenda rörelse man gör bidrar till ett vakuum som drar en tillbaka. Desto mer man försöker göra, desto snabbare sjunker man.

Den som läst äventyrsböcker eller sett äventyrsfilmer där nån hamnat i kvicksand borde minnas att den som sitter fast i kvicksand försöker nå vad som helst som kunde hjälpa en bort från det. Till och med ett grässtrå, som dessvärre inte håller en människas vikt, ser ut som en möjlig livlina för den som sjunker. Vad som helst duger i den situationen. Människan har en överlevnadsinstinkt som i sådana situationer slår på och som, hur långsökt det än verkar, försöker dra sig ut ur kvicksanden med vilka medel som helst.

Den som fastnat i kvicksand kan egentligen inte, och borde sällan, göra annat än att flyta på rygg och vänta till någon kastar ett rep eller att man ens kommer nära nog till en bunt grässtrån som kan tänkas hålla ens vikt. Kan tänkas betyder inte att det kommer att hålla, och därför gör deprimerade oftast saker som friska mänskor vägrar ens tänka på att göra, desperata försök att greppa någonting som förändrar deras situation: I desperata och oftast korkade försök ... Men friska människor håller sällan på att sugas ner i avgrunden heller.

Med andra ord försöker den deprimerade på alla sätt, bra liksom mindre bra, att ta sig ur kvicksanden. Det är därför som deprimerade beter sig som de gör, de ropar på hjälp, de försöker ta i grässtrån, de försöker simma, och oftast leder det till att de bara sjunker ännu mera när varenda rörelse skapar ett sug under dem.

-asfalt-

Men låt säga att den deprimerade har vänner omkring sig. Då håller inte längre kvicksandsliknelsen, så vi byter till att den deprimerade sitter fast i en vattenpöl i asfalten. Så löjligt ter sig depression för den som inte erfarit det. På riktigt, vem sitter faktiskt fast i en pöl i asfalten?

Låt säga att du har en vän som står i en pöl i asfalten och säger att han eller hon inte kommer loss. Om du skuffar eller på annat sätt försöker rubba honom eller henne kommer han visst allt välta - men fötterna sitter kvar i pölen. Det ter sig som ett dåligt skämt. Du går vidare. Den deprimerade är besviken på dig, men ännu mera på sig själv, för han eller hon blir alltmer övertygad om att du har rätt i att man inte kan sitta fast i en pöl i asfalten - altså är nåt fel med honom eller henne själv. Du kan ju gå, alla andra kan ju gå, alltså är felet hos den deprimerade själv.

Kalla det personlighet, temperament, attityd, läggning, uppfostran ... Kalla det vad du vill, men ingen kommer att tro att det är allvarligt förrän bara huvudet sticker upp - ur en pöl i asfalten. Ett fåtal märker ens det huvudet, och de som märker det vet inte vad de ska göra. De har följt med utvecklingen och är endera besvikna på sig själva för att de inte kunnat hjälpa, eller tycker att den deprimerade är en hypokondriker som lider av psykosomatiska besvär. Dessutom verkar den deprimerades situation, att just och just ha huvudet ovan ytan i en pöl i asfalten, vara ett karaktärsdrag, och om man försöker ändra på det försöker man ju påtvinga en falsk personlighet på mänskan, eller hur? Nej. Sluta tänka så, för karaktär och personlighet är inte samma sak.

Vid det laget har den deprimerade tappat tron på människor. Personen funderar om han eller hon själv finns eller bara inbillar sig, förbannar sin omgivning, eller stillasjunkande accepterar sitt 'ultimata öde', som det ser ut som. Han eller hon litar inte längre på att mänskor kan hjälpa, eftersom människor för det första inte har den minsta förståelse för att 'pölen' är en dödsfälla och man inte klarar sig ur den själv, och för det andra för att han eller hon börjar bli trött på att be om hjälp, utan att se resultat.

Stundom sjunker man med munnen under så man inte kan berätta hur det är, utan en nick som säger 'allt är väl' är allt man kan få ur sig. Eftersom mänskor i ens omgivning inte tycks bry sig är det inte heller nån idé att fortsätta ropa, utan man skapar sig ett skal av okej-het. Man undviker ändå kontakt med folk så mycket man kan, eftersom man inte längre tycker om folk. Folk tycks ändå inte bry sig, så varför visa att man behöver dem? Varför alls behöva dem?

Till slut är man trött på kampen, trött på ensamheten, trött på att bara sjunka och sjunka. Då vill man få ett slut på det, oavsett vad det kostar. Oavsett ens moralgrund, oavsett ens livssyn, oavsett vad som helst, gör man en 'override' på sin egen överlevnadsinstinkt och tar livet av sig. vad är alternativet? Fortsätta vifta, ropa, och be, och sjunka?

Den deprimerade har ingen förståelse för mänskor mera. Om han eller hon står med en stor skylt som det står 'deprimerad' på, då överdriver han/hon, överreagerar, och är en överkänslig hypokondriker med psykosomatiska problem. Om han eller hon är det minsta mindre tydlig syns han eller hon inte, för att han eller hon bara har kvar huvudet ovan markhöjd, och väldigt väldigt få märker sånt i dagens trängsel.

-glasburen-

Den deprimerade sitter som bakom glas, han eller hon ser men kan inte känna. Det enda han eller hon kan känna är att luften i glasburken håller på att ta slut och det känns skönt. Så kommer nån och öppnar den i en liten stund, stänger efteråt och den deprimerade får mer ved på elden: bevis för att världen vill se de deprimerade lida, leva men lida.

Instängd i glasburen finns inte annat än den deprimerade själv och väggar, golv, och tak, som är verkliga. Andra mänskor och världen utanför, Gud, helvete, allting utanför buren är mindre verkligt för den som är instängd. Ingen kommer in och ingen kommer ut, det är ett fängelse som den deprimerade lätt kan tror sig förtjäna. Det är fel, vi förtjänar det fängelset hela bunten, det är orättvist att några ska genomlida det medan andra slipper.

Fast om den deprimerade inte vill stämplas som en ond, fängslad person, eller en svag mänska som sjunker eller sjunkit, kan den deprimerade spela frisk. För stunden kan det kännas riktigt, som en dröm, men så snart man vaknat och hunnit halvvägs till lunch minns man inte ens halva drömmen. Kvar finns bara tomhet, torrhet, hårdhet, ensamhet, kyla, en öde och tom värld som den deprimerade accepterar som den enda värld som finns.

Liksom i filmen "I, Robot" blir ett självmordsförsök (eller i filmen ett självmord) den enda signalen en deprimerad kan skicka ut för att be om hjälp. Saker kan gå snett i försöket och det kan bli ett självmord. Kanske det inte finns hopp för att folk ska lyssna ens på ett sånt rop, så det är lika bra att ta livet av sig direkt. Så kan en deprimerad tänka när livet återigen har spelat honom eller henne ett spratt och släppt tillräckligt med luft in i glasburken för att man överlever med förlängt lidande.

Det är därför som hoppet är så viktigt. Utan hopp för livet finns det ingen orsak att inte ta livet av sig direkt, i hopp om att det blir bättre efteråt.

Men om det finns hopp, ta vara på det.

-hopp-

Så vad kan man göra? Det beror på. Det finns två lägen, kort sagt. Om det finns hopp, eller inte. Så länge den deprimerade har hopp finns det en möjlighet att dra upp den deprimerade. När den deprimerade inte längre har hopp, då ids han eller hon inte ta i räddningslinorna man kastar åt honom eller henne.

Då måste man inge hopp innan man kan göra nåt annat. Eftersom den deprimerade klamrar sig fast vad än han eller hon kommer åt, så länge han eller hon har hopp, är det bäst att reagera så snabbt man kan, och använda sig av varje chans att hjälpa.

Dessvärre tycker vi bättre om att visa att vi har hopp än att inge det i andra.

Hur drar man upp den deprimerade? Det tar tid, energi, och ens omgivning kommer att skratta åt den som försöker dra upp en mänska ur en pöl i asfalten.

Det kan gå med medicinering av de kliniskt deprimerade, men då kan de bli lika fast i medicineringen som i sin depression. Det kan gå med sunda vanor och goda vänner, men det tidigare kommer inte igång utan det senare, och det senare finns det dessvärre få av som förstår sig på att hjälpa.

Det är inte sagt att det går att bli av med det helt och hållet. En sak är att ta den deprimerade ur kvicksanden, en annan att ta kvicksanden ur den deprimerade. Det blir till en trygghet, ens plats i universum. Men inte är det Guds plan med oss att sitta och misstro människor, övertygade om att världen är mer ond än Bibeln säger, att mänskor är mer onda än Bibeln säger, att vänner är en illusion, att ens liv är ett stort elakt skämt och att Gud driver med en ...

-identifikation-

Hur ser man att en mänska är deprimerad? Det gör man inte. Man kan gissa sig fram efter hur bra man känner mänskan, men det kan finnas fler förklaringar till varför en mänska kan te sig som deprimerad utan att vara det.

I de senare tonåren flyttar vänner åt sina håll för studier, börjar sällskapa, jobba osv. Fastän vänner inte har samma mängd tid brukar vänskapen finnas kvar, de ringer varandra, träffas ännu ibland ... Om någon ger upp hoppet för vänskap är den mänskan deprimerad, men att mänskan inte längre håller kontakten kan bero på en mängd orsaker. Om en människa förändras från att ha varit social till att bli en ensamvarg kan nåt vara väldigt fel, men det finns de människor som trivs lika bra med sig själva som med andra, så det är inte ett idiotsäkert bevis.

När matvanor och sovvanor börjar försämras tror familjen ofta att den deprimerade är allmänt sjuk, och om det väl hållit på i månader börjar det te sig som normalt för den deprimerades familj att den deprimerade sover dåligt och äter sämre. Den deprimerade tappar intresse för skola, jobb, fritidsintressen, släkt, vänner; tappar ork att bry sig helt enkelt. Mat- och sömnstörningarna kan dock lika väl bero på för mycket godis- och energidryckskonsumption, och förlusten av intresse beror i sin tur på mat- och sömnstörningarna.

Musiksmak kan vara avgörande. Jag märker själv att min musik beror på mitt humör, men den tyngsta, mörkaste musiken kan jag ta fram då jag mår som sämst lika väl som när jag mår hur bra som helst. Den musiken är endera ett uttryck för mörkret i mig, tyngderna jag bär på, eller för min överlåtelse, attityd, styrka i Gud, vad än man kan tänka sig att det representerar.

Fult språkbruk, dåligt beteende, attityd- och auktoritetsproblem, de kan vara tecken på depression. Likväl kan de vara tecken på att mänskan är lätt påverkad av media, inte känner sig förstådd, eller anser att auktoriteter inte sköter sitt ansvar som de borde. Det kan vara ett sätt för en människa att göra sig accepterad bland kamrater (ett mindre uppbyggligt sätt för kamrater av mindre uppbyggligt slag) lika väl som det kan vara ett rop från en sjunkande.

En del deprimerade blir dörrmattor som går med på allt, som inte uttalar sig om nånting, som hjälper till för att försöka lindra sitt lidande, sitt straff, som de kan tro att deras situation är. Detta kan också vara gammal hederlig ödmjukhet. Lika väl kan en mänska bli raka motsatsen, en ovillig, klagande gnällspik, som också när han eller hon hjälper till mumlar och muttrar om hur ohjälpsamma, självupptagna, bortskämda och lata mänskor är. Detta i ett försök att få sig själv att framstå som god istället för förtjänt av glasburen.

Det säkraste tecknet på depression är då mänskan själv medger det, berättar hur han eller hon mår. Det finns saker man ska akta sig för att säga då ... Egentligen ska man inte säga ett skvatt, bara lyssna och finnas där för människan. Det finns de som säger "jag finns här för dig", men som sedan försvinner. Den deprimerade är sällan kapabel att själv söka upp en medmänska mer än en gång, särskilt om man sätter kontaktansvaret på den deprimerade, det blir för påfrestande. Jag är själv välsignad med människor som ringde upp mig och kollade hur jag mår, talade om allt och inget och bara fanns där för mig.

-sammafattning-

Till den deprimerade: Överlev, bara flyt. Om det inte finns nån i andra ändan av repet, låt bli att försöka dra dig upp. Försök att känna igen grässtrån och låt bli dem. Om inte du träffar fast mark, låt bli att resa dig. Vänta. Ropa och vänta. Ha hopp.

Det är inte så illa som du tror. Eller egentligen är det det, men det behöver inte fortsätta vara så.

Våga inte missbruka den hjälp ni får genom att hålla fast vid er depression av bekvämlighets skull.

Till den deprimerades vänner, familj, och bekanta: Vad tänker ni egentligen med, mänskor? Vad hände med "en broder föds för att hjälpa i nöden"? Sök upp de här sjunkande mänskorna och gör nåt. Vänta dig inte att nån närmare vän ska göra nåt - få deprimerade har "närmare vänner". Om den deprimerade inte längre ringer eller träffar er, ring honom/henne, träffa honom/henne. Det blir inte bättre att tro att han/hon inte tycker om dig - han eller hon är besviken på hela vår värld.

Det är inte så illa som ni tror. Det är värre, och blir ännu värre om ni inget gör. Telefon finns, och du, åtminstone, är kapabel att ringa. Gör det! Ring, träffa, whatever, den deprimerade behöver uppmärksamhet, vänskap, värme ... Men tvinga inte den deprimerade att ha med mängder mängder människor att göra, för det är lätt känna sig ensam medan man är omgiven av folk än att vara ensam för sig själv.

Sluta tro att en deprimerad är mindre kristen än ni - ni är typexempel på motsatsen genom att tro så. Jag skiter totalt i om ni kan skratta i timtalt när Guds Ande kommer över er om ni inte kan stöda en vän, och jag vågar mig påstå att Gud håller med.

-information-

Mer info finns på Christian Depression Pages, bl.a.:

. Listor på saker man _inte_ (repeat: _INTE_) ska säga åt en deprimerad

. Några påminnelser om att depression kan leda till synd - MEN SÄLLAN TVÄRTOM

. Vittnesbörd från kristna som lidit/lider av depression

http://www.christian-depression.org/

-om författaren-

Jag kallar det perspektiv.

Jag har hopp att jag inte måste bli sämre.

Jag kunde varit död.

Jag ligger och flyter.

Jag lever i en pöl i asfalten.

Jag bor i en glasbur.

Jag kallar det perspektiv.