Jag minns en dag på bibelskolan, många månader sedan. Dagen var som vilken annan, det hade inte hänt något speciellt. Jag var bara utmattad, jag hade sovit dåligt och livet i den kaotiska miljö jag levde i började tära på mig. Jag steg inte omedelbart upp som jag brukar när det blev lunch paus, normalt var jag den första ut genom dörren. Jag satt kvar och sjönk ihop i stolen, dom andra avlägsnade sig i sakta mak, rösterna blev alltmer distanserade. Sitter fortfarande kvar i stolen, jag vill inte stiga upp. Jag vill sitta i den här tystnaden så länge jag kan, kroppen och sinnet är utmattade, njuter av att allting står stilla. Trots det stiger jag upp och tar min lunch och börjar strosa min väg mot kafeterian. När jag kommer till kafeterian upptäcker jag i vemod att jag missat dom 3 första strategiska minuterna, den sociala strukturen för den kommande halvtimmen var definierad. Det fanns inte något mera obekvämt för mig än just detta, vad ska jag göra? Sätta mig ner med några jag knappt känner och göra några tappra försök att komma in i gemenskapen? Sitta ner vid ett tomt bord och försöka undvika alla blickar som säger " jag borde gå och sitta med honom, han är ju ensam, jag borde göra det för jag tycker synd om honom " Ta en promenad och äta min lunch i skogen? Utan att riktigt ta ett konkret beslut finner jag mig innom kort att sitta inlåst på wc, där sitter jag med min nalle puh lunch box. Här är jag trygg, här kan ingen röra mig. Kom inte nära mig, här vaktar nalle puh!
Hur ofta gömmer vi oss i rädlsa? Rädlsa för att låta andra komma när en, rädlsa för att komma nära andra. Jag vet inte varför jag var rädd, men fortfarande satt jag inlåst på wc och åt lunch, ensam. Låter det bissart? Det var fullkomligt rationellt för mig, jag hade redan fått en stämpel, jag var redan asocial. Det var så mycket lättare att hänge sig åt rollen istället för att försöka bryta den. Så det var det jag visade åt andra, en skum snubbe från Finland som nog har en slagkraftig tunga när han väl öppnar sin käft. Men det gjorde jag inte så ofta, för jag var rädd. Jag visste inte hur jag skulle kommunicera med andra människor, jag var rädd för att öppna mig och visa vem jag verkligen är. Jag var rädd att om jag visade vem jag är skulle människor tappa intresse för mig. Därför kunde jag så lätt berättiga mitt beteende, för ovissheten runt min person skapade ett initiativlöst intresse. Det gjorde inte så mycket om jag satt och åt lunch på wc eller hade ständigt en morot i fickan, yttrade få ord och satt återkommande och blickade visionäriskt bort mot horisonten. Människor gick ju trots allt och funderade " vem är han där egentligen " Idyll?
Vi har alla våra alarm som tjuter i höjden när någon kommer för nära. Varningen lyder i vårt inre. Vad som helst för att inte på nytt bli sårad, vad som helst för att inte återigen bli påmind om alla sår, hur djupt dom går. Hur mycket förlorar vi i vår rädlsa för närhet? Varje beslut som avgränsar oss från andra människor blir berättigade, alla handlingar som skadar relationer är plötsligt rationella och logiska. Medan jag övertygar mig själv om att det jag gör är rätt och för mitt eget bästa vet jag att min rädsla är irrationell, jag vet egentligen inte varför jag är så rädd? Vad har jag att frukta?
Ta ett kvalitetsbeslut och bestämd dig för att släppa in andra i ditt liv, på samma gång som du intresserar dig för andras liv. Var inte rädd för att ge av dig själv till andra, och var inte orolig för att du inte skulle få något tillbaka, för den som sår, han får skörda. Relationer med människor kan vara svåra att hantera, men det som kanske kan uppmuntra dig. Din relation med Gud är lättare och vårda en relationer med människor, du är konstruerad till en levande relation med Gud, när du vårdar den kommer du att få se hur du utrustas till att vårda dina relationer med människor. Att vårda relationen med Gud behöver inte betyda att du är på knä i bönerummet i 3 timmar per dag för att "söka" honom, det är inte att vara duktig på instrument eller teknik i församlingen, det handlar inte om vem som ser mest andlig ut. Det behöver inte ha något med församling att göra. Gud väntar på att du ska vakna och han vakar över dig när du ska sova, och han är allt därimellan. Bara lär dig att vända din uppmärksamhet mot Honom, det är att vårda din relation med Gud.
