En dag under hösten 2002 fick Caco och Pricken en ide: "Vi ska gå från
Borgå till Helsingfors".
Exakt hur den häpnadsväckande ideen uppkom är okänt, men det som är än mer
häpnadsväckande är att de två nämnda herrarna tog det kritiska steget som
räddade deras ide från att hamna bland de så många ideerna som drunknat i
orealiseringens hav: De bestämde ett datum. Någon dag då det inte är snö
och inte är stekhett: 3. Maj 2003. Något senare
kopplades även Oskar in. Mot allt sunt förnuft ställde han sig positiv
till ideen. Senare invigdes även Simon, och den dynamiska kvartetten
var fulländad.
I en film om amerikanska hjältar skulle nu komma en beskrivning av en
krävande förberedelse inför den strapatsrika färden. Det finns emellertid
inget att beskriva, alla deltagarna har förnekat att någon
förberedelse skulle ha ägt rum.
När morgonen 3. Maj grydde samlades kvartetten i utgångsställningarna
i Tölö. Därifrån kördes de till Borgå av en småfnittrande Line: "Ni är
inte riktigt kloka". "Det kommer inte att vara roligt hela vägen",
kommenterade Caco. Färden från Borgå påbörjades 8:45. Beklagligt nog
har redaktionen inte fått något bildbevis från Borgå centrum. Den
första bilden är 6km utanför Borgå...
Klockan 13 hade gruppen nått Söderkulla och det sista kebabstället
före Östra Centrum, hur det
slutade behöver inte ens nämnas. Efter en lång lunch fortsatte färden
och erbjöd på nya höjdpunkter. På ena sidan av vägen: En död räv. På
andra sidan av vägen: Ett opportunistiskt har-par som passar på att
para sig. Paret försvann dock hastigt in i skogen när alla fyra började hojta
och peka.
Ju närmare Östra Centrum kvartetten kom desto tyngre blev stegen, och
att gå 100m åt fel håll inne i Östra Centrum till McDonalds kändes som
en enorm ansträngning och ett stort slöseri. Den sista biten var ett
stort mörker. Alla gick tyst, och varje steg hade nog av sin egen
plåga. Till sist klockan 22:15, 13,5h efter start nådde gruppen fram till
Mannerheimvägen och blev omhändertagna av Line och Johanna. Det var över!
Saldo: Fotblåsor 4st, blomma 1st
(en vacker rosa sak, men inte tillhörande någon av de två arter
författaren känner till namnet på. Tack Johanna och Line), alltså
klart på plus.
En upplevelse man sent glömmer. Caco lovade att han aldrig skulle gå mer,
men ändrade sig senare. Oskar föreslog att vi nästa gång skulle gå
från Tammerfors, men endast Pricken var interaktiv. Simon hade coolast
blödande fötter, respect man!
