Jag började min runda på 4 våningen där Helis kortfilmer är utställda. Jag var mest tagen av den första kortfilmen jag såg, den handlade om en flicka som befann sig i olika vardags situationer. Det som slog mig stunderna efter att känslan av exaltering hade avtagit var den näst intill spöklika känslan av ensamhet, trots att flickan stundvis befann sig i situationer med folkskaror kunde jag inte skaka av mig idén om att hon var, utan tvivel den mest isolerade individen i världen. Det var en fantastisk manifestation av misär.
Jag kunde inte riktigt fullt ut släppa dom sinnesintryck jag hade fått av den första filmen medan jag strosade omkring och såg på dom resterande kortfilmerna, men dom hade alla några gemensamma faktorer, otroligt intressant samspel mellan kameravinklar, en återkommande vardaglig mystik och ett vackert mörker.
När jag väl hunnit smälta alla intryck jag fått traskade jag med spänning upp till 5 våningen där foto utställningen befinner sig.
Dom första fotografierna var från en fotoserie vid namn ” Porträtt ” när jag först såg på fotografierna tänkte jag att det inte var ett dugg speciellt med dom, när jag sen började se på dom med noggrannhet upptäckte jag att hon hade lyckats med att fånga en blick av apatisk tröstlöshet hos varje person. Ju flera jag såg av fotoserien desto mera började jag tycka om den. Efter att jag hade begrundat ett par av fotografierna fann jag något annat än tröstlöshet, hopp i även dom mörkaste situationerna.
Jag har två klara favoriter från utställningen, den första där en kvinna ligger med knäna och axlarna mot golvet och rumpan upp i vädret, och hon hade ett mycket välbekant ansiktsuttryck, tristess. Fotografiet heter Desiré ” or I just dont know what to do with myself ” ett klockrent fotografi där något så absurt som tristess får ett glamoriserat ansiktslyft.
Min andra favorit, och förmodligen det mest ironiska fotografi på hela utställningen, fotografiet var av ett söndrigt och sargat fartyg med tiden som sin värsta fiende, både fartyget och fotografiet heter ” American Star ”.
Sen fanns det ytterligare många bilder jag gillade skarpt, kvinnor med olika provokativa utstyrslar, dock en aning banala. Det jag gillade med dom var dom plastigt dockliknande ansikten, jag talar om flashbacks från tiden då man var överideologisk och ville bränna upp barbie dockor på fredagskvällar.
Utställningen bestod till stor del av landskaps bilder, en och annan situationsbild och porträtt bilder.
Som slutord vill jag säga att jag tyckte att hela utställningen är fantastisk, men vill förvarna dom som tänker gå och se den att det förekommer ett flertal verkligt provokativa bilder, och kanske inte är så lämpliga för känsliga personer.
