I lördags vaknade jag till ännu en solig och varm sommardag. En sådan dag måste man bara göra något kul utomhus. Vi beslöt med några vänner att vi skulle träffas på Esplanaden.
Också denna gång blev det glassköp. Kanske var det grupptryck, kanske inte men alla köpte glass i alla fall. Vi betalade som man bör och styrde våra steg tillbaka mot gräsmattan. Jag hann gå några meter och sedan hördes ett skrik. Jag kände något stort på huvudet, tittade på min glass och upptäckte att den var borta. Det enda jag såg var struten och lite glass inuti. Några meter framför mig landade en stor trut. Den hade redan slukat allt. Nå'n borde ha tagit tid.
Efter vissa kommentarer gick jag tillbaka till glasskiosktjejen och försökte förklara: "Näitsä?! Se vei mun jätski!!" Hon tittade frågande: "Kuka?!" He... Jag förklarade vad som hänt och hon gav mig snällt och empatiskt en ny. När jag tog emot den undrade jag högt varför de inte bara tar och skjuter alla måsar?! Tjejen svarade inte, men Oka fnissade till och sa att det nog inte är möjligt...
Jag fattar då rakt inte varför. Det enda som behövs är ju gevär och lite tillstånd. Men nu hade vi inte det denna gång, så vi stannade under ett parasoll och åt upp våra glassar. En gång får väl räcka.
Nåväl, vi ska inte klaga. 1. Jag fick ju faktiskt en ny glass (och den första hade jag redan börjat på), 2. håret sitter fortfarande kvar, 3. jag fick ännu en "hårresande" historia att berätta. Det är aldrig fel. Dessutom sa pappa att jag ska vara glad att det inte var en duvhök.
Nu undrar jag bara vad jag ska kalla denna historia. "Mitt bästa sommarminne" eller "(s)truten jag aldrig glömmer"?
