Foto: Anonym

Finding nemo

OLD ARTICLES. Jag var i östra centrum en vardagskväll för ca en vecka sedan. Plötsligt tar rösten som ropar ut reklamer i högtalarna en paus. Istället säger en röst att en liten pojke väntar på sina föräldrar vid info-platsen. Jag fortsätter mot Gamla faster där mina föräldrar väntar på mig.

Jag stannar vid några butiker och ca 10 minuter senare hörs rösten igen. Nu först reagerar jag på att rösten säger någonting allvarligt. När jag kommer till Gamla faster får jag syn på en liten mörk, utländsk pojke som håller ett stadigt grepp om en äldre finsk mans finger. De står vid info-platsen och en vakt står och håller ett öga på pojken. Jag stannar och följer med vad som händer. Vakten frågar någonting av alla utlänningar som liknar pojken. Vissa försöker tala med pojken. Det verkar inte som om de får kontakt med honom. Jag går en bit framåt för att se pojkens ansikte. Han står blixtstilla och rör inte en min. Det ser ut som om han skulle försöka hålla en min som inte visar hur rädd och övergiven han känner sig. Han håller fortfarande ett stadigt grepp om mannens finger. En massa tankar börjar komma när jag för tredje gången hör rösten i hötalarna. “Är han övergiven?”, “Vad händer om inte hans föräldrar kommer och hämtar honom?”, “Borde inte föräldrarna ha hunnit hit redan?”, “Vad har hänt?”. Jag går iväg för att träffa mina föräldrar eftersom jag ändå inte kan hjälpa pojken. Men jag kan inte sluta tänka på honom. När jag kommer till Gamla faster får jag syn på min mamma. En stund senare kommer pappa och säger glatt “Nu kom mamman!”. Mamma och pappa hade också följt med händelsen. Mitt hjärta blir alldeles varmt och jag springer till Infon för att se om det var sant. När jag får syn på pojken så sitter han i sin barnvagn som hans mamma skuffar framför sig. Pojkens ansiktsuttryck var helt förändrat. Han såg kanske inte speciellt glad ut, men han var trygg och avslappnad. Det var en oro som lättade inom mig och jag fick en “Nu är det som det skall vara”-känsla. Filosofisk som jag är började jag relatera historien till oss andra vilsna människor. Vi har kommit bort från Pappa. Många försöker krampaktigt hålla fast vid någonting som ger dem trygghet. När frågan “Vad händer med pojken om föräldrarna inte kommer?” kom, tänkte jag att mannen, som pojken vägrar släppa taget om, inte kan rädda honom. Han kan vara en trygghet för pojken en stund, men sedan kommer han att fortsätta sitt eget liv. Pojken blir riktigt trygg först när hans mamma kommer. På samma sätt kan inte vi hitta någon verklig trygghet förrän vi har hittat hem till pappa Gud. Händelsen hjälpte mig också att förstå vad det betyder att vi är fria när vi är Guds barn. När pojken stod och krampaktigt höll i mannen så såg han verkligen inte fri ut. När jag senare på kvällen såg pojken igen så stod han och tittade igenom ett skyltfönster. Hans mamma stod och tittade i ett annat skyltfönster längre bort. Han var i butiken med sin mamma som hela tiden höll ett vakande öga på honom, men han var fri och trygg! På samma sätt kan vi leva i den här världen och vara fria och trygga när vi går tillsammans med vår frälsare. Jag såg inte när sonen och mamman möttes, men jag antar att det var en situation som rörde dem som såg det. Man kan bara ana vilken glädje det uppstår när en människa hittar hem till Gud.

(Om nån funderar på varför jag valde en sådan rubrik så är det för att jag såg filmen ”Finding Nemo” igår)