En vecka och en finsk midsommar har nu gått av stapeln sedan vi lämnat det ca 40 grader varma Izmir bakom oss och landat i det något kyligare Finland igen. Ni ska veta att det är betydligt lättare att andas här!
I en stund av inbördes beundran kan man få för sig att man egentligen är en stor hjälte då man ger en del av sin dyrbara sommar för att åka iväg och göra storverk för Guds rike. Man kan till och med föreställa sig att människor kommer att bli frälsta just tack vare min stora uppoffring. Så liten bit av Guds stora planer och hans omsorg vi egentligen ser!
Att trilla ner mitt i Turkiets tredje största stad med ungefär lika många invånare som hela den finska befolkningen, en kultur man inte förstår sig på, en ständig närvaro av islam och människor som inte förstår ett ord av vad man säger oberoende av vilket språk man försöker ta till gör att man känner att man verkligen är i behov av Herren.
Sakta går det upp för en att den personliga insats man kan göra på någon vecka är en droppe i havet jämfört med Guds stora plan. Trots detta är det just denna droppe man har skickats dit för att förverkliga. Så småningom lägger man också märke till att det kanske inte var frågan om att jag skulle göra några storverk, utan att Herren skulle ta mig ett steg till på den väg han har bestämt för mig. Att min egen utveckling och att Gud kan använda mig för att nå andra människor går hand i hand.
I ryggsäcken på väg hem igen får man packa med sig en ny glimt av Gud stora planer, en ny tanke om varför man egentligen åkte iväg hemifrån och med en spännande aning om att man kanske kommer att få vara med på ett hörn framöver då Herren drar människor till sig, till och med kanske någonstans i muslimvärlden?
