Spänningen var stor då jag körde till den adress i Laukaa utanför Jyväskylä som jag hade fått. Jag parkerade bilen och knackade på dörren. Innan detta hade jag fått ett telefonsamtal av min biologiska pappa som inledde samtalet med: -Iskä tässä hei! Det både lät och kändes underligt men samtidigt mäktigt. Nu möttes vi för första gången någonsin i hans tambur och tårarna rann ur både hans och hans frus ögon. Mina ögon blev även fuktiga och jag ville inte riktigt kunna förstå att det var min biologiska pappa som nu stod och höll om mig.
Vi satte oss ner och det kändes lite svårt att hitta ett lämpligt samtalsämne i början. Dock är "iskä" som mig, en man som tycker om att prata och spänningarna försvann rätt snabbt. Han berättade sin version av hur allt hade gått till i början av 70-talet då jag hade kommit till världen och blivit lämnad till ett barnhem. Hans version som är mycket mer sanningsenlig stämmer tyvärr inte överens med den sanning jag levt i tidigare men vad annat kan jag i detta skede göra än förlåta, glömma och se framåt. Det som har varit har varit och det som har blivit sagt har blivit sagt. Jag är glad över att Gud har öppnat dessa dörrar för mig så att jag har kunnat få svar på de många frågorna som funnits inom mig så gott som hela mitt liv. Jag förstår att det kändes bra för "iskä" att få träffa mig i och med att jag är hans enda biologiska barn. Han hälsade stolt till sina barnbarn och sade att de skall komma och hälsa på "ukki". Orsaken till att jag har börjat använda namnen "iskä" för min biologiska pappa och "äiti" för min biologiska mor är enkel. Jag har redan en mamma och en pappa som jag älskar. Mina kära föräldrar som alltid funnits vid min sida och som gett mig kärlek och trygghet i alla dessa år. De är min mamma och min pappa som jag älskar. Visst älskar jag "iskä" och "äiti" också men om jag skall vara riktigt ärlig så älskar jag dem inte på samma sätt som jag älskar mamma och pappa. Allt är rätt konstigt och som jag tidigare skrivit i detta ämne så är det en underlig känsla då hjärtat älskar men hjärnan inte vill förstå den kärlek hjärtat känner.
Under min resa träffade jag även en av mina 19 kusiner för första gången samt tillbringade en dag hemma hos min lillebror i Kuopio. Jag är stolt över min lillebror och han är också en duktig kock. Hans makaronilåda var verkligen utsökt och jag smygtittade då han tillredde maten och hemligheten var nog den stora mängden svart koskenlaskija ost. Där rök min diet förra veckan men gott var det och den bästa kryddan var den att det var min egen lillebror som gjort maten. Jag träffade även min kära "mummi" (mormor) och vi hann med att be tillsammans. Vi har många gemensamma böneämnen och vi skiljdes åt med en kram då jag för denna gång lämnade denna del av landet.
Det jag får vara med om är omvälvande och det kommer att ta tid att bearbeta alla dessa känslor och upplevelser. Dock känner jag som om ett stort tomrum inom mig har blivit fyllt och att många av livets frågor blivit besvarade. Gud är god!
Tidigare artiklar i denna serie:
Vem är jag del 1: http://www.mickelsson.net/index.php?p=6&id=8366
Vem är jag del 2: http://www.mickelsson.net/index.php?p=6&id=8366
